När jag kom hem efter jobb, träning, middagshandling m.m. så försämrades min syn på vänster öga. Det var som om jag hade stirrat in i solen, plus att det flimrade runt om.
Lite senare, efter att vi hade ätit började mina fingertoppar på vänster hand domna bort. Sen ena läppen, sen hela fingrarna, det spred sig till handen och handleden. Ett otroligt tryck över handleden. Det släppte inte. Jag bad Patric bita i mitt finger för att känna om jag kände nåt... Nja. Det här var inte rätt.
Ringde sjukvårdsupplysningen som skickade en ambulans direkt. Chockad över att de tog det så allvarligt men såklart jättebra att dom gjorde det.
Ambulanspersonalen som var helt underbara gjorde en undersökning och kom fram till att vi skulle åka till akuten.
Jahapp... Tur att min äll var med <3
Väl på akuten fick jag reda på att jag var en orange (????) och att de tog in mig före många andra. Blodprov, frågor och en stund senare blev vi skjutsade till ett rum för övervakning.
Klockan var då ca 02:00 och vi kom in vid 10:00. Patric la sig bredvid mig i sängen som inte ens är 50 cm bred och vi försökte sova lite.
Vid 04:00 kom en annan läkare till oss och symptomen hade för det mesta försvunnit. Efter lite undersökningar skickade han hem oss. I tron om att det kunde varit ett migränanfall utan själva huvudvärken. Men man vet inte säkert. Det är obehagligt att inte veta. Men såklart skönt att dom undersökt mig.
Varit hemma idag för att vila. Fortfarande inte helt 100, men är kanske inbillning? Läkarna var väldigt noggrann med att jag skulle komma tillbaka direkt om symptomen återvände.
Är så tacksam för vården här i Sverige, ambulanspersonalen som var helt underbar och såklart för att min kärlek var med mig hela tiden.
Detta är inget som jag ens önskar min värsta fiende.
Tacksam för livet och den hälsan jag och mina nära har <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar